Obs

Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Orsak och verkan: Någonting sker, och ger upphov till någonting annat. Det är svårt att föreställa sig den mänskliga tanken utan tillgång till denna helt centrala figur. Som filosofen Immanuel Kant en gång insåg, efter att enligt egen utsago ha väckts ur dogmatisk slummer av kollegan David Hume, är föreställningen om kausalsamband att det ena leder till det andra inte i första hand grundad i erfarenhet. Nej, istället är den en förutsättning för erfarenheten som sådan, ett grundläggande drag i mänsklig varseblivning: Först utifrån antagandet att varje verkan har en orsak kan världen framträda och bli begriplig för oss. Och det är lätt att låta sig övertygas om att den nyvakne Kant hade rätt: Idén om orsak

Det hemsökta huset är en vanlig kuliss för berättelser om sorg och tragedier. Men vad händer med det hemsökta huset i en tid av öppna planlösningar och glasväggar? Det undrar Petter Lindblad Ehnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Säg hemsökt hus och de flesta ser nog samma kråkslott i fritt förfall, med eller utan sommarjobbande tonåringar. Samma damm och spindelväv. Samma dystra sniderier och vittrande stenansikten. Samma övermått av historia. Det är en bild med anor, för alltsedan den gotiska litteraturens startskott, Horace Walpoles Borgen i Otranto från 1764, har ord och arkitektur varit nära förbundna. Många senare verk har namngivits efter den byggnad i vilken de utspelas: medeltida slott eller herresäten bebodda av urartad adel. Efterhand syns ett allt större amerikanskt inslag med kolonialvillor i New England, sydstatspalats byggda på slavarbete, eller herrgårdar uppförda av den förgyllda ålderns rövarbaroner.

Vad händer om man låter en grupp chefer uppleva svår och ibland obehaglig konst på sin ledarskapsutbildning? Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén funderar över samtidens ledarskapsideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Snabbt och vant målas sexdockans bröstvårtor. Flinka fingrar monterar ihop sprayflaskor. Back efter back med små såsförpackningar travas på höjden. Håglösa uniformerade människor rabblar Företagets öde är mitt öde. Företagets ära är min ära. Prisbelönta dokumentären Ascension av filmaren Jessica Kingdon skildrar kinesiskt arbetsliv. På en kurs får deltagarna i detalj lära sig hur de ska nicka, vinka och le i affärslivet. Det är lätt att förfasa sig över det inrutade och hierarkiska i scenerna från Kina men det finns paralleller på närmare håll. Den som läser västerländsk managementlitteratur kan hitta instruktioner som beskriver exakt hur man som chef ska prata till och hantera sina medarbetare. L

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över bilkulturens uppgång och fall. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna, något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta kretsar. Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt pla

Ända sedan Caligula har härskare strävat efter effektiva maktmedel och hot att använda för att göra sig av med sina fiender. Vincent Flink Amble-Naess ser en röd tråd som löper genom historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.  Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Det var bara en sak som bekymrade honom: tanken på dem som framhärdade i sitt brottsliga beteende; de som kallade honom Caligula – den lilla stöveln – istället för det namn han delade med sin berömde anfader – Gaius Julius Caesar. För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena Granström på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto, innan hon återvände till sitt barn.Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara närvarande i nuet eller är den tvärtom så djupt hängiven det att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens gång, sät

Island har länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Men i den mänskliga påverkans tidsålder får Islandsresan en ny laddning, konstaterar idéhistorikern Erik Isberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 25 april 2019.Under 2010-talet ökade antalet resor till Island explosionsartat i spåren av finanskrisen när den lilla ön i Atlanten blev ett av de främsta resmålen för den västerländska medelklassen. Men samtidigt som bilder på gejsrar och svarta vulkanstränder fyllde sociala medier uppenbarade sig ett annat, långt större geologiskt fenomen. Idén om mänskligheten som en kraft som förändrar jorden fick ett brett genomslag, oftast sammanfattat med begreppet antropocen, en geologisk epok som kännetecknas av mänsklig aktivitet.  För 11 500 år sedan inleddes holocen, antropocens föregångare. Det är en epok som brukar beskrivas som varm och stabil, en grogrund för mänskli

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för den perfekta romanen. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande presid

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell Här talar Moskva från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje an

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.Har du läst Rousseau?, frågar Rastignac. Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denn

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming har läst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun betyder pingst. Det är en tunn

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fa

Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund. Är ett älskande människohjärta som solen? När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: Mitt hjärta är nu en gång

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.Natten går mot sitt slutMeningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro så avgörande för katolicismens utveckling och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.Ja,

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och d

Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-10-27.Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.Senare skulle det visa sig at

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt Ode till en grekisk urna och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv men romantiken blev ändå f

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markan